Förr finns inte

Förändring i en verksamhet kan beskrivas som bestående av tre faser; värm, böj och kyl. Den liknelse man får tänka på för att förstå faserna är att man ska böja en bit stål. För smeden är det naturligt att först värma och skapa förutsättningar för att forma stålet, sedan böja och slutligen kyla för bibehållen form. För en verksamhet handlar värmfasen om att skapa en känsla av att förändringen är viktig eller angelägen. Att böja är helt enkelt att genomföra förändringen. Kylfasen går ut på att fullfölja med nödvändiga detaljer och stabilisera situationen. Ungefär så beskrivs ofta förändringar inom en verksamhet.

Beskrivningen ger skaplig vägledning även om man kan notera att den allt oftare kritiseras. Se till exempel den förträffliga artikeln Build a change platform, not a change program av Hamel och  Zanini. Författarna pekar där på behovet av att utveckla förmåga till ständig snarare än stötvis förändring. Tills vidare domineras dock förändringsarbetet i de flesta organisationer av projekt och andra avgränsade satsningar där ”värm-böj-kyl” kan vägleda.

Det har blivit allt vanligare att man i en verksamhet överraskande upptäcker att man är mitt i en förändring, en förändring som egentligen ingen aktivt initierat eller planerat. Både i samhället och i organisationer pågår förändringar som upptäcks först när man de facto befinner sig i böjfasen. Den lyhörde noterade möjligen värmfasen då förändringstrycket steg men en majoritet var döva för signalerna.

Framtiden kommer till oss, antingen vi vill eller inte. Vi kan många gånger prioritera mellan små förändringar, men mera sällan mellan de stora. Omständigheterna kan driva en verksamhet in i böjfas och omvälvande förändring. Plötsligt befinner vi oss i en fas som utmärks av disharmoni och osäkerhet. Den gamla lösningen fungerar inte längre och den nya har vi knappt sett av. Förenklat kan man säga att ingen vill vara i böjfasen. De som ser målet eller visionen för förändringen vill ta sig ur disharmonin genom att gå framåt. De som saknar visioner och förståelse för förändringens bakgrund vill hellre gå bakåt till hur det var innan förändringen började.

Mitt i en förändring kan valmöjligheterna framstå som större än de är, framåt eller bakåt? Traditionen är dessutom att det är enklare att argumentera för bakåt än för framåt. Den som vill gå framåt och fullfölja förändringen avkrävs alltid bevis för att detta är rätt. Den som vill bevara en hopplös situation eller återvända till hur det var förr avkrävs vanligen ingenting.

Men ”förr” finns vanligen inte längre. På marginalen kan vi återskapa det förflutna. ”Förr åt vi alltid bruna bönor på onsdagar, kan vi inte börja med det igen?” Det är inget problem att leva upp till svaret ”visst kan vi det!” Lite klurigare blir det om någon säger ”förr åt familjen alltid tillsammans 18.00, kan vi inte börja med det igen?” Svaret kan även här bli ”visst kan vi det” men nu kommer det att ha sitt pris. Det kommer att visa sig att den gamla middagstiden byggde på helt andra förutsättningar. Ett annat samhälle där arbetstidens slut var samma varje dag, tevetablån var stabil och taktade familjens vanor etc. För att åter få hela familjen att äta 18.00 måste vi sannolikt införa starkt begränsande regler och begå våld på vardagens naturliga förutsättningar. Slutligen finns den fullständigt naiva viljan att gå tillbaka till förr som utmärks av förslag av karaktären ”förr var jag 25 år, det var en bra ålder som jag tänker gå tillbaka till.”

Den som i en pågående förändring rekommenderar att vi går bakåt hänvisar ofta till en plats som inte längre finns. Energi som läggs på att undvika att gå framåt hade använts bättre om den lagts på att välja den bästa vägen framåt. Det finns flera möjliga vägar framåt, men det finns ingen väg bakåt. Förr finns inte.

Av |2017-05-22T19:14:14+00:002 maj 2016|Etiketter: |Inga kommentarer

Skriv gärna en kommentar