Hej Skolkommissonen – varför inte prova kundorientering?

Skolkommissionen har just kommit med sitt delbetänkande.  Deras uppdrag är att ”lämna förslag som syftar till höjda kunskapsresultat, förbättrad kvalitet i undervisningen och en ökad likvärdighet i skolan.” I uppdraget ingår också att analysera nuläget.

Uppgiften med sådana här utredningar verkar vara att utmana lite lagom, dvs helst inte alls. Variablerna tycks till stor del vara förbestämda och bekanta. Statligt – kommunalt, behöriga – icke behöriga, mycket utvärdering – lite utvärdering osv. Två steg fram, ett åt vänster, ett steg bak och ett åt höger. Men innovationer och verkliga framsteg kommer inte av nervöst stapplande fram och tillbaka.

För mogna verksamheter finns det stor risk i att extrapolera sin utveckling. Har man hållit på sedan 1842 måste man engagerat och aktivt söka diskontinuiteter. Annars kommer nästa steg i utvecklingen i alldeles för hög grad att utgå ifrån var man varit och var man är, snarare än utifrån var man bör eller kan vara.

Utredningen listar ett antal vad man kallar systemsvagheter, exempelvis oklara ansvarsförhållanden, brister i resursfördelning och otillräckliga förutsättningar till professionsutveckling. De föreslagna åtgärderna ligger i linje med beskrivningen av systemsvagheterna. Skolan förefaller vara en i hög grad administrativ utmaning.

En allvarlig systemsvaghet missade man. Kundorienteringen i skolan är svag. Extremt svag. Upprörd? Jo, jag vet att det finns många engagerade lärare som knäcker ryggen för att möta sina elevers behov. Men nu pratar vi systemsvagheter, svagheter som är inbyggda i den grundläggande designen.

Fortfarande upprörd? För kundbegreppet går väl inte att tillämpa i skolan? Liksom för en rad andra verksamheter är det inte oproblematiskt att tänka och agera ”kund”. En elev är inte bara en kund utan också en medarbetare och medproducent. Dessutom är eleven en form av leverans till samhället. Det hindrar inte att eleven som kund kan fungera som en fruktbar utgångspunkt. Mest av allt är kundorientering ett synsätt som handlar om att fråga sig ”varför är vi här?” och ”hur gör vi mest nytta för de vi finns till för?” Att tänka och agera kund är inte oproblematiskt men det är befriande för den som vill utveckla på riktigt.

Varje verksamhet borde då och då fråga sig vad som hänt om man startade om helt från början och då designade sin verksamhet utifrån kunden och kundens behov. För skolans del skulle det innebära att varje elev ses som unik, en helt egen person med sina egna behov och sina möjligheter. Tänk nu bort allt du tar för givet, tänk bort hela arvet från 1842 fram till idag. Du måste med andra ord tänka bort grundantagandet att alla elever behöver 9 års grundskola, en likartad fördelning av timmarna genom alla åren osv.

I en helt kundorienterad skola skulle ingen komma på idén att sortera eleverna efter ålder. Ingen skulle berätta för en elev i årskurs 1 att vi har i förväg bestämt antalet undervisningstimmar i matte de närmaste 9 åren. Ingen skulle överhuvudtaget göra grundantagandet att eleven behöver gå i skolan i 9 år.  En kundorientering skulle med andra ord revolutionera skolan. Gissningsvis skulle den genomsnittliga tiden i grundskolan vara väsentligt lägre än 9 år, kanske 7? Med högre resultat än idag. Och lägre kostnader.

Fortfarande upprörd? Du tyckte detta var naivt? Tänk dig då att skolans nuvarande tänk appliceras på vilken annan verksamhet som helst. Just det, det går inte! För kvaliteten skulle sjunka, kostnaderna öka, ledtiden likaså och motivationen hos medarbetare och kunder minska.

Så länge får man vara glad att ordet glädje nämns på ett ställe i det 200-sidiga betänkandet. En tråkig skola är ju i praktiken förbjuden. Lärande tar fart och frodas när man känner trygghet och glädje. Och glädje och arbetsglädje hade uppstått lättare om man behandlat eleven som en kund. Se där, nu gick även jag i cirkel.

Av |2017-05-22T19:14:14+00:0016 maj 2016|Etiketter: |Inga kommentarer

Skriv gärna en kommentar