Dags att utmana PDCA

PDCA (Plan-DO-Check-Act) är en väletablerad metod för att driva och strukturera förbättringsarbete. Den traditionella beskrivningen av dess historia är att kvalitetsgurun Deming populariserade metoden, men att han själv kallade den för Shewhart-cykeln och på så sätt skickade äran vidare bakåt i historien. När jag undervisade på LTH hade eleverna alltid svårt att förstå att någon överhuvudtaget ville ta på sig äran för en sådan no-brainer som PDCA. Metoden väcker i övrigt varken starka känslor eller stora tankar men i enkelheten ligger också skönheten (vilket studenterna på LTH efter ett tag insåg).

Men PDCA är också ännu en av alla dessa metoder och angreppssätt som används slentrianmässigt utan diskussion om för- och nackdelar. Själv blir jag alltid bekymrad när många följer John. Tänk om John inte finns? Om det längst fram inte finns någon som visar vägen baserat på medvetna och kloka val? Kolla alltid om John verkligen finns och om han vet vad han gör! Bli inte förvånad om John ofta är död eller dum. Vår förmåga att gå i led utan att någon bett oss om det är förbluffande.

PDCA har sina förtjänster, i rätt sammanhang. Men hur fungerar den i en miljö där parera är viktigare än planera? Eller där det saknas information eller där tiden är mycket knapp? Hur bra är PDCA i alla miljöer där vinnaren allt oftare är annorlunda, inte billigast eller mest felfri? Om man väsentligt vill förnya metoden PDCA, är det då lämpligt att göra det med hjälp av PDCA?

Det finns en uppsjö av alternativ som i allt väsentligt mest utgör varianter av PDCA. Ett exempel är DMAIC (Define-Measure-Analyse-Improve-Control). DMAIC är designad för att lösa problem som är svåra att förstå men enkla att lösa, den erbjuder ett angreppssätt som kan sägas vara framtungt. Men åtskilliga problem i våra verksamheter (de flesta?) är snarare lätta att förstå men svåra att lösa.

Ett intressant alternativ att jämföra med är OODA-loopen där bokstäverna står för Observe, Orient, Decide och Act. OODA har ett militärt ursprung och ska stödja en stridspilot som måste vara vaksam och som i grunden har begränsat med information och planeringsmöjligheter. Den som cykliskt utför stegen snabbare än motståndaren vinner. Fler än stridspiloter bör känna igen sig i den situationen.

Det mesta inom verksamhetsutvecklingen är till för att sätta fart på stereotypen ”Toyota” men allt färre blir vinnare på att ”bara” vara snabba och felfria. Det saknas förbättringsmodeller som inte tydligt utgår ifrån vad vi har eller vad som vi för stunden tror är möjligt. Varför inte utveckla en förnyelsemodell  med stegen Dream-Innovate-Test/Reject-Scale? DITS y’all!

Av |2017-05-22T19:14:14+00:0014 september 2016|Etiketter: , , |Inga kommentarer

Skriv gärna en kommentar