Defenders of the past – alltid redo att rycka ut

I början av 1500-talet kom boken Fursten ut, av Niccolò Machiavelli. Boken innehåller en mängd råd till andra furstar och är i det stora hela inte känd för att innehålla helt sympatiska idéer. Ett av råden som dock verkar ha relevans även 500 år senare handlar om förändring.

”It ought to be remembered that there is nothing more difficult to take in hand, more perilous to conduct, or more uncertain in its success, than to take the lead in the introduction of a new order of things. Because the innovator has for enemies all those who have done well under the old conditions, and lukewarm defenders in those who may do well under the new.”

Alla med erfarenhet av att driva större förändringar känner förmodligen igen sig i Machiavellis beskrivning. Ibland tycks det som att varje ny idé, varje förslag till utveckling, varje innovation drar till sig försvarare av den rådande tingens ordning. Dessa försvarare försöker skapa osäkerhet om framtiden och försvarar nuvarande eller till och med tidigare lösningar, de är defenders of the past.

All större förändring tar en verksamhet genom en fas där det fungerar sämre än det gjorde när förändringen påbörjades. Prova att renovera vardagsrummet utan att rummet blir sämre under någon del av arbetet. Rummet måste tömmas, slipdammet yr och resten av bostaden påverkas. (Den som tror på ”if it ain’t broke don’t fix it” kommer med andra ord aldrig att renovera sitt vardagsrum.) I den jobbiga och oharmoniska förändringsfasen vill ingen vara längre än nödvändigt. Många vill inte vara där alls, snart uppstår diskussion om hur man tar sig ur osäkerhet och förvirring.

Finns det en känd vision för förändringen så blir många trygga med att fortsätta framåt, för att på så sätt ta sig ur osäkerhet och ”slipdamm”. För de som inte känner till eller attraheras av visionen blir lösningen snarare att försöka ta sig tillbaka, till ett tidigare och känt stadium. De som vill backa tillbaka till känd mark brukar visa det genom sätta högt värde på hur det var innan förändringen drogs igång. Man gör nostalgiska hyllningar av en tid som varit och försöker få det att låta som utveckling att återvända dit.

Att driva förändring utan en bra vision är energikrävande och i värsta fall destruktivt. Visionslösa ledare skapar förvirring och riktar medvetet eller omedvetet sina osäkra följares uppmärksamhet på dåtiden. Tron på att ”det var bättre förr” riskerar bli det enda hopp man har.

Den mörkaste varianten av defenders of the past fungerar som logikens dödgrävare men döljer det genom att hänvisa till ”sunt förnuft”. Om det är nya och rimligt framtidssäkrade lösningar som behövs så se upp för argument av typen ”det begriper ju alla” eller vädjan till majoritetens logik, ”nästan alla verksamheter gör så här.” Varje politiker som exempelvis pratar sig varm för en lösning och hänvisar till att ”skolorna i de flesta europeiska länder fungerar så här” gör mig helt säker på att det handlar om en lösning från dåtiden. En annan variant är såklart ”det har vi provat, det funkar inte här.” Den som säger att en förändring inte går att genomföra får ofta rätt, inställningen är tämligen självuppfyllande. Dessvärre gäller det inte för de som säger ”klart det går”, de har fortfarande ett jobb att göra.

Defenders of the past finns överallt, man kan se dem på teve varje vecka och man träffar dem då och då. När träffade du senast en bakåtsträvare med ryggen mot framtiden?

Av |2017-01-25T21:57:13+00:0025 januari 2017|Etiketter: , |Inga kommentarer

Skriv gärna en kommentar