“Vill du ha …. ?” Punkterna i meningen kan bytas ut mot “större glassar”, ”sol i juli”, ”bilfritt centrum”, ”fler poliser”, ”ett nytt arbetssätt” eller i stort sett vad du vill. Det spelar inte så stor roll vad man sätter in, är den tillfrågade gruppen tillräckligt stor så kommer man att få tre typer av svar: ”ja”, ”kanske” och ”nej”.

För de som driver förändringen kan det vara självklart att det är något positivt som erbjuds, kanske ses förändringen också som nödvändig. Att många då svarar ”kanske” eller ”nej” kan både förvåna och irritera men det kan finnas många förklaringar till att det blir så. Är det få som svarar ”ja” kan det betyda att visionen och syftet för förändringen inte har kommunicerats på ett bra sätt. Om vi antar att den föreslagna förändringen är genomtänkt så kan ett begränsat stöd för den helt enkelt betyda att man gjort olika typer av misstag i själva förändringsarbetet. Avsaknaden av ett rungande ”ja” kan också bero på att för många förändringar finns trots allt både vinnare och förlorare, dvs alla kommer inte att säga ”ja”.

Motstånd till förändring måste tas på allvar och hanteras. Men bara till en viss gräns. Räkna med att oavsett vad som görs så kommer grupperingarna att bestå, alla tre. Även när förändringen är genomtänkt och hanteras på bästa sätt. Att försöka få alla ombord är ofta inte realistiskt och sällan värt mödan. Det tar för lång tid och kräver för mycket energi. Och de som är starka motståndare övertygas sällan av logik. Kanske kan de övertygas efteråt, när den nya lösningen är införd och fungerar.

En typisk fördelning mellan grupperna är 10-30% ”ja”, 30-60% ”kanske” och 10-20% ”nej”. Det kan vara fullt tillräckligt för att driva förändringen vidare. Men startläget kan vara ett annat, för att öka sannolikheten för att lyckas kan man behöva ändra proportionerna mellan grupperna. Detta blir enklare om man har ett medvetet och balanserat förhållningssätt till respektive grupp.

Grupp ”Ja”

  • Riskerar att upplevas som enkla och ”klara” men ta dem inte för givet. Engagemanget kan behöva underhållas för att inte ”ja” ska klinga ut och övergå till ”kanske”.
  • Kan spela en avgörande roll genom att de involveras och då går från passivt till aktivt stöd.
  • Den late förändringsledaren omger sig bara med de mest positiva och riskerar därför göra en rad kostsamma misstag.

Grupp ”Kanske”

  • Märks inte mycket och väcker inga känslor, riskerar därför att glömmas bort. Ofta den största gruppen.
  • Värda betydande uppmärksamhet, många kan enkelt fås att gå från ”kanske” till ”ja”. Vilka frågor saknar de svar på? Hur kan de involveras?
  • Skapa ett flöde från grupp ”kanske” till ”ja” även om det inte är nödvändigt, på så sätt undviks strömningar till ”nej”.

Grupp ”Nej”

  • Om gruppen är stor, stanna upp och ifrågasätt lösningens kvalitet och förändringsarbetets genomförande. Lyssna och försök förstå, kan något ha missats i argumentationen? Bygger motståndet på rätt information?
  • Överväg att ta med någon av dem i gruppen som leder arbetet. Bör då vara någon som nästan tillhör grupp ”kanske”. Bara ja-sägare brukar som nämnts inte vara effektivt. Räkna med att en genuin motståndare inte bidrar nämnvärt till själva lösningen men väl till hur implementeringen drivs.
  • Var beredd på att logik inte går hem då motståndet ofta tar utgångspunkt i känslor och antaganden.
  • En vanlig slutsats efteråt är att för mycket energi lades på grupp ”nej”. Om nödvändigt, isolera och stäng ute de som äventyrar genomförandet.

Ett medvetet förhållningssätt sparar energi och tid. För mycket fokus på att få med alla tar energi från den faktiska förändringen och möjligheten att uppleva och dra nytta av den.