Slutet är nära, i alla fall för 2018. En rad olika bokslut och summeringar görs vid den här tiden på året. En del har karaktären ”nu ska jag berätta om min sjuka mor” medan andra försöker säga ”kolla, visst har jag rätt”. Kanske hamnar jag också där, vi har alla selektiv perception. I min hjärna registrerades bland annat att det här hände 2018:

  • Kundfokus drevs mot nya höjder. Många är de organisationer som upptäckt att jakten på nöjda kunder kräver höjda ambitioner och nya metoder. Att lyssna till kunden är bara ett litet litet steg på vägen mot förståelse för vad som kunderna egentligen behöver och förväntar sig. Kunderna involveras mer och mer i verksamhetsutvecklingen. Inte bara passivt som referenspunkter eller informationsgivare utan som aktiva deltagare. Här finns fortfarande mycket mer att hämta för de flesta verksamheter.
  • Behovet av snabbhet och flexibilitet satte medarbetaren i fokus. Omvärlden är oförutsägbar och snabbföränderlig, så hur blir verksamheten snabbare och mera flexibel? Svaret är mångfacetterat och har flera delar, till de viktigaste hör medarbetarskapet. Bara en engagerad och befriad medarbetare kan fullt ut bidra till de egenskaper som efterfrågas, ingen tid finns för att passivt invänta information och beslut från chefen. För 15 år sedan hette det empowerment men det fick inte riktigt fäste i Sverige. Kanske trodde vi att vi hade tillräckligt av det, kanske föll det på att det var omöjligt att översätta. Nu har vi fått det extremt tråkiga uttrycket ”tillit”, om än inte så roligt ord så ett tidstypiskt tecken. Kommer organisationer i tillräcklig omfattning inse att ”tillit” är ett fragment i ett större kontext? (Se inlägget Gärna tillit men först en fungerande helhet.) Att medarbetarskap och ledarskap speglar varandra? Oavsett vilket, hierarkierna angrips från alla håll.
  • Göra rätt saker allt oftare viktigare än att göra saker rätt. Kunderna ändrar preferenser, marknader ändras, nya aktörer överraskar genom att kliva över traditionella branschgränser. Den som tillverkar och säljer tvättmaskiner måste fundera på om man tillhör tvättmaskins- eller klädvårdsbranschen, förr eller senare kommer någon från den senare att sno kunderna. Det gäller helt enkelt att resa stegen mot rätt vägg, svinga macheten i rätt djungel, gå in i rätt hiss – ja du fattar. Som verksamhetsutvecklare behöver du fundera på om du ska fortsätta stödja de extrapolerande ständiga förbättringarna eller om du ska skrika ”kejsaren är naken – vi behöver ständiga förändringar!”
  • Nya initiativ för gränsöverskridande samarbete i verksamhetens processer. Allt fler verksamheter inser att det effektiva, gränsöverskridande och engagerande samarbetet i vardagen återstår att skapa. Just nu heter det exempelvis ”vi måste införa ett processbaserat arbetssätt” – en av årets bubblare som uttryck. Ambitionen som sådan är 25-årig. Att den åter aktualiseras, och då med denna beteckning, får ses som ett uttryck för att många organisationer inte orkar kartlägga sina processer ännu en gång till men att man samtidigt är medveten om man ännu inte lyckats processorientera vardagen. (Att många verksamheter skulle behöva kartlägga och designa sina processer igen är en annan historia.) Uttrycket processbaserat arbetssätt hanterar inte risken att ledningen ännu en gång delegerar processorienteringen, ”någon annan ska tänka och arbeta processorienterat men inte jag”. Hierarkierna angrips från alla håll. (”Men det har du ju redan skrivit!” Jag vet.)

Det är inte bara regeringsbildningen som inte hände. Inom verksamhetsutvecklingen hände inte det här 2018:

  • Verksamhetsutvecklarna blev inte modigare. För mycket energi lades på att förbättra det som är ok. Processer finjusterades när de borde omkonstruerats. För många analyser fördjupades för att finna den gedigna planen för att ta sig mot fel mål. Allt är möjligt, kan du drömma om det kan du också göra det. Så börja dröm, tro på din dröm, ta plats och bli modigare.
  • Verksamhetsutvecklarna gjorde inte sig delaktiga i arbetet för hållbarhet. Verksamhetsutvecklingen är alltjämt fragmenterad, medan verklighetens problem är multidisciplinära. Som verksamhetsutvecklare är ditt främsta och enda bestående uppdrag att samarbeta. Fortfarande syns ingen lösning på att verksamhetsutvecklingen i sig är ett av de minst produktiva områdena i en verksamhet.
  • Verksamhetsutvecklarna fortsatte åka släpvagn när verksamhetens digitalisering drevs vidare. På 00-talet stod IT-folket för den mest målmedvetna processorienteringen. Nu står de för den mest radikala processutvecklingen. Var är verksamhetsutvecklingsfolket? Är de upptagna med att diskutera om Six Sigma eller Lean är bäst? Analyserar de fortfarande skillnaderna mellan ISO 9001:2008 och ISO 9001:2015? Är de upptagna med att diskutera sin egen särart och betydelse? Eller står de på barrikaderna och driver sina organisationer mot framtiden?

 

(Bilden visar hur man ser bakåt i en tidig signal gelb 911 med den större varianten av den klassiska Durantspegeln. Även om nog ingen undrade.)