Nothing compares to you. Sinead O´Connor bidrog till din verksamhets soundtrack redan 1990 (jaja, Prince skrev låten). Antingen behöver en organisation ligga långt fram i jämförelse med andra. Eller så tävlar man i en egen kategori. En kategori man själv skapar och som begränsar möjligheter till jämförelser.

En rad branscher och intresseområden har sina egna modeller för utvärdering, jämförelse och ranking av sin förträfflighet. Till dessa kan läggas ett antal möjliga standarder att följa för att utveckla och påvisa olika egenskaper. Allt tillsammans kan göra att en organisation uppfattar att det i princip finns en komplett guide för hur framgång skapas och ett sätt att jämföra sig med andra. Ibland förstärks utvärderingsmodellerna med årliga arrangemang där likasinnade träffas för att hylla sig själva. De ömsesidiga ryggdunkarna verkar ibland bli så intensiva att de överröstar omvärldens brus och signaler.

Det finns alltid något att lära av andra, såklart. Särskilt för organisationer som ligger lite längre ner i ranking. Men om alla utvärderar sig mot samma kriterier, och i grunden följer samma recept så blir den gemensamma utvecklingen konvergerande. Kommer alla i det långa loppet då att vara bäst? Eller lika bra? Eller lika mediokra?

Att följa John kan fungera, till en viss gräns. Men de flesta verksamheter har kunder som förväntar sig mer, ibland mycket mer. Och allt tyder på att vi står inför historiska produktivitetsökningar, om det ska gå ihop sig. Vågar du och din verksamhet då undvika att vända på varje sten? Digitalisering och en närmast exponentiell teknikutveckling möjliggör att båda dessa, dvs ökat kundvärde och produktivitetsökning, kombineras. Såvida vi inte extrapolerar och bedriver en linjär utveckling. Så kanske John behöver utmanas. Tänk om John inte finns? Kön av följare kan bli så lång att ingen riktigt vet om det finns någon ledare längst fram som verkligen är värd att följa.

Att lära av andra kan ha ett värde men är inte det mest spännande sättet att utveckla en verksamhet. Vinnare går snarare från att ”lära av andra” till att bli den som kan ”lära andra”. Man går från jakt på ”best practice” (som igår fast lite bättre) till ”next practice” (inte som igår och mycket bättre). För att lyckas måste man vara försiktig med att avgränsa vilka delar av omvärlden man bevakar. Och om vinnare lär av andra, så är det sannolikt av aktörer i helt andra branscher än den egna (såsom benchmarking ursprungligen introducerades av Robert C Camp). Man agerar helt enkelt utifrån insikten att intellektuell inavel inte leder till framgång i en disruptiv värld.

Utvärderingsmodeller och standarder måste användas på ett sätt så att de inte håller kvar utvecklingen i en känd fas eller på en stabil platå. Det måste finnas utrymme för innovation och brott med traditioner. Höjdhopparen Richard Fosbury hade svårt för att hoppa tillräckligt högt med traditionella hoppstilar. Han utvecklade därför en ny hoppstil, den första där hopparen har ryggen mot ribban. Många dömde spontant ut hoppstilen. Om inte förr så lär de ha tystnat efter Fosburys OS-guldmedalj i Mexiko 1968. Boklöv är en annan idrottare som fick utstå kritik för sin innovation. När han som backhoppare fällde ut sina skidor som ett v så blev hoppen längre. Men istället för beröm så fick Boklöv kraftigt kritik, hoppstilen ansågs vara oestetisk. En disruptiv idé är svårbedömd för traditionalisten, eftersom den inte nödvändigtvis är bättre enligt de existerande kvalitetsparametrarna. Ofta måste man ändra inte bara lösningen utan också måttstocken för att se förträffligheten.

Där alla tänker lika, är det ingen som tänker. Ojämförbarhet är vägen till framtiden.