”Förr i tiden” är ett uttryck som används för att beskriva hur saker och ting var tidigare, utan att en specifik tidpunkt anges. Hur långt bakåt ”förr” ligger beror på vem som berättar och i vilket sammanhang. Det handlar ofta om att påvisa skillnader, som i ”förr i tiden ringde vi till fasta telefoner och hoppades att någon var hemma”. Ibland är poängen att det var bättre förr – vilket nästan alltid är fel.

Numera är ”förr i tiden” mycket nära. Det räcker ofta att blicka tillbaka fem år för att tala om en annan tid – en tid före pandemin. År 2020 markerar ett tydligt brott i hur världen fungerade. Det året blev inte bara en tidpunkt i kalendern utan, utan närmast ett ”år noll” – ett startskott för radikala förändringar och en ny era. Världen tvingades stanna upp, omvärdera sina normer och snabbt anpassa sig till nya förutsättningar. Pandemin blev katalysatorn som kraftigt accelererade redan pågående förändringar – inom exempelvis digitalisering, hållbarhet och handel.

Digitala verktyg blev plötsligt basen för arbetslivet. Distansarbete gick från att vara en möjlighet till en nödvändighet. Sätten vi reser, handlar och kommunicerar förändrades på sätt som få kunnat förutse. Mitt i allt detta började andra parallella skiften ta fart: AI:s exponentiella utveckling, klimatomställningens ökade tempo och en allt mer oförutsägbar geopolitisk arena.

Tiden före pandemin, för bara fem år sedan, känns idag som en avlägsen dåtid. ”Förr i tiden” är nu februari 2020 eller tidigare. Den som inte har anpassat sig till förändringarna sedan dess riskerar att tänka, designa lösningar och arbeta utifrån förutsättningar som är ålderstigna och obsoleta.

Samtidigt har även framtiden kommit närmare – vi blickar mot 2030 med en känsla av att mycket kan och sannolikt kommer att förändras på kort tid. Förändringar sker snabbt, och det blir allt svårare att göra långtidsprognoser eller på traditionellt sätt förutse framtiden.

Många organisationer funderar på sin kontinuitetsplan, en strategi för hur verksamheten ska kunna upprätthållas under och efter en störning, kris eller katastrof. Men är det inte lika viktigt att ha en diskontinutetsplan? En strategi för hur verksamheten istället för att försöka bevara status quo, anpassar sig till förändringar och möjligheter och agerar  i takt med samtiden? Fundera över om du känner till några verksamheter som envist håller fast vid en kontinuitetsplan och fortsätter som om omvärlden inte förändrats. Ja, förutom den svenska skolan då, som är ett allt för enkelt exempel. Det går att komma på några stycken till.

En värld i snabb och olinjär förändring kräver förmåga till nytänkande och omställning. Hur hanterar vi denna nya verklighet, där både dåtid och framtid är nära? Det är frågor som både organisationer och individer måste ställa sig när vi går in i 2025, ett år som balanserar mellan minnet av ett forntida 2020 och visionen om ett väsentligt annorlunda 2030. Den som väljer att stå still i en föränderlig tid kommer att i ett relativt perspektiv se ut att röra sig bakåt i utvecklingen.