I de flesta organisationer imponerar processorienteringen inte. Jo, en sådan pågår, men ofta omedvetet och sällan smart. De goda nyheterna är att därför finns alltjämt en närmast bokstavlig guldgruva att utvinna genom att bättre förstå, leda och förändra verksamhetens värdeskapande processer. Och processägarna tillhör de som har möjlighet att öppna upp skattkammaren. Men då behövs det mer dynamik och fart kopplat till dem. Med processägarrollen följer möjligheten och ansvaret att demonstrera hur gruvan kan öppnas och guldet börja utvinnas. Processägare behöver i långt större omfattning göra det som faktiskt följer med rollen, även när det bryter med traditioner och vanor. På kort sikt behövs det mer friktion mellan processägare och andra roller eller befattningar och med de nedärvda traditioner som säger ”gå inte in här”. Men de flesta processägare underordnar sig de traditioner de är satta att utmana. Därför åstadkommer de heller inte de resultat som är möjliga och som i denna tid närmast akut behövs. Guldgruvan förblir stängd, trots att den är enkel att öppna.

Processägare har oftast någon form av dubbelroll. Utöver att de är processägare så har de vanligen också en traditionell linjebefattning. Det kan tyckas logiskt, inte minst i små organisationer. Och ofta pratas det varmt om denna typ av lösning, oavsett organisationsstorlek. En blandlösning där processägaren i huvudsak är något annat än processägare. Det brukar betyda att processägarskapet underordnas linjerollen, ibland ner till en nivå där processägarskapet i praktiken blir obefintligt. Processägare är helt enkelt nästan alltid svårt upptagna, av någonting annat än att vara processägare. Så har det varit över åren, och så är det. Men det måste inte vara så. Och universalursäkten ”begränsat med tid” betyder bara att den tid som finns måste användas väl. Vid svår tidsbrist är det kritiskt att processägaren förstår sin roll, verksamhetens mål och sin egen process. Och att hen med utgångspunkt i denna förståelse prioriterar och agerar effektivt i samarbete med andra.

Att processägaren i huvudsak är något annat kommer förmodligen att bestå, av olika skäl. Men att blanda processägarskap med en linjeroll, som också berör den aktuella processen, tar bort en del av skönheten med hela idén. Det hade varit ett stort steg framåt om det i större omfattning kunde undvikas att processägarrollen är en kompromissfylld bisyssla. Och för alla viktiga tvärorganisatoriska processer, varför inte använda tredjepartsprocessägare? Det vill säga en processägare som är helt fri från kopplingar till organisationsschemat. Nej det förekommer inte, men det borde göra det. Tredjepartsprocessägare skulle kunna göra underverk med tvärorganisatoriska processer, inte minst inom offentlig sektor. Det finns mängder av kritiska processer som exempelvis binder samman Polisen med Åklagarmyndigheten, Migrationsverket med kommuner eller BUP med skolan. Idag lämnas tvärorganisatoriska processer i allt väsentligt därhän. Och näringslivet är inte alls lika långt komna i detta avseende som de tror.

Processägarnas aktivitetsnivå måste öka, men de måste också bli mer efterfrågad. I organisationer som ägnar sig åt digitalisering borde processägarna vara efterfrågade, eller borde de själva ställa sig i frontlinjen. Samma gäller för organisationer som har intresse för värdeskapande, effektivitet, ledtider eller agila egenskaper. Men tills vidare får vi anta att processägarna har begränsat med tid att ta hand om sina tilldelade processer? Och då får vi också acceptera att guldgruvan förblir stängd? Eller kan vi hoppas att någon annan öppnar den? På något sätt behöver limbon ta slut. Vilken organisation klarar sig utan aktiv ledning och utveckling av processerna?