Varning! Det här inlägget kan göra dig likgiltig – om du varken är bekant med eller använder de verktyg som diskuteras nedan. Eller kan inlägget göra dig arg och ta dig till försvarsställning – om du använder verktygen och gillar dem. En tredje grupp har förhoppningsvis nytta av inlägget. Ungefär så brukar det bli med det aktuella ämnet.

Det finns olika typer av lackmuspapper (enkla indikatorer) för om en organisation lyckats omsätta processynsättet i praktiken eller inte. Den som är tränad kan göra ett skapligt estimat för processmognadsgraden ganska snabbt. Kanske genom att under 5 min studera dokumentationen för en huvudprocess kombinerat med 15 minuters diskussion med en linjechef för någon central del.

I det här inlägget lyfts tre verktygsrelaterade indikatorer fram; SIPOC, swimlanes och BPMN. (Jag har varnat dig, det krävs eventuellt en gnutta nördighet för att läsa vidare.) De är alla relativt populära och många försvarar dem ihärdigt, ofta med påpekandet att ”alla andra” använder dem.

  • SIPOC. SIPOC är en akronym som står för Supplier, Input, Process, Output och Customer. Med en enkel mall bestående av fem kolumner uppmuntras användaren att definiera en process genom att lista leverantörer (S), allt som ”går in” i processen (I), de viktigaste processtegen (P), vad som går ut ur processen (O) och vilka kunderna är (C). Problemet är att modellen står för ett transaktionstänk snarare än värdetänk och följdfelen är många. Använd inte SIPOC, det krockar med grundläggande processtänk. Läs mer om motiven bakom kritiken i tidigare inlägget ”Ax-till-limpa” eller ”hungrig-till-mätt”?
  • Swimlanes. Swimlanes, eller simbanor, innebär att viljan att beskriva vem som utför en uppgift överskuggar viljan att beskriva flödet med ett kundperspektiv. Använd inte swimlanes, det för in ett funktionsorienterat perspektiv i kartan och beskrivningssättet funkar bara för den som fuskar med sin processbeskrivning. Mer argument mot att rita simbanor hittar du i inlägget ”Simbanor beskriver inte din verksamhet”.
  • BPMN. Inte med på vad BPMN är? Grattis. Det är ett ramverk för hur man ska rita processer, en idé om processnotation (Business Process Model Notation). BPMN erbjuder tydliga regler för hur processkartan ska ritas och vilka symboler som ska användas men inte för hur värdeskapandet ska beskrivas. Symbolerna och rittekniken finns på plats men vad som står i rutorna och pilarna är inte så viktigt. Utmaningen blir ”att rita rätt” snarare än att ”designa rätt”. Det är ett exkluderande beskrivningssätt som mest tilltalar nördar och ”experter” men som utestänger processkartans viktigaste intressenter: de som arbetar i processen. ”Experter” och nördar kan förklara skönheten i komplexiteten, men bara för varandra. Använd inte BPMN, processynsättet vägde inte tungt när man utvecklade standarden. Ett inkluderande beskrivningssätt använder sig av högst fem symboler, gärna färre.

Alla tre – SIPOC, swimlanes och BPMN – har det gemensamt att det handlar om relativt populära verktyg som tyvärr har inbyggda och grundläggande brister i opposition med processynsättet och dess mål. Med risk för att vara tjatig, att följa John är som vanligt ingen garanti för att man går rätt väg.